Vecka 25

Tiden går fort, men samtidigt så otroligt långsamt. Alla pratar hela tiden om hur fantastiskt det är att vara gravid, att det är den absolut bästa tiden. Jag kan ärligt säga att jag vill bara bli av med det, att dessa 40v ska vara över, bebis ska ligga i min famn och kroppen ska återgå till det normala.

Det är så mycket småsaker som många glömmer att nämna. Visst, jag hade väl inte låtit bli en graviditet även om jag hört om allt som kan hända med kroppen under dessa månader, men då hade jag vart förberedd på ett anat sätt.

Jag tillbringar 23 av dygnets 24h med att vara kissnödig, det går inte att hitta en bekväm sovställning. Den första tiden bebis sparkade, då var det ganska häftigt, nu när hon siktat in sig på revben och urinblåsa. Då är det plötsligt inte alls lika trevligt längre. Om hon kunde ha samma dygnsrytm som jag, då hade det väl vart en sak.
Kroppen bara sväller och sväller, samlar på sig vätska. Stödstrumpor i 25 grader och sol, det är ingen hitt. Flytningar, tröttheten, värken som smyger sig på i rygg/ljumske.
Jag vet att jag i samma stund som jag har bebis på magen för första gången, så kommer jag ha glömt bort de här 9 månaderna och bara längta tills nästa är på väg. Men just nu vill jag bara bli av med det! Det är bland det värsta jag har gjort, jag bryter hellre ett ben och hoppar på kryckor av den anledningen än att var dag vakna upp och känna någon ny krämpa. Illamåendet är på väg tillbaka, det är nog det värsta va allt, jag var så glad när jag blev av med det i vecka 11.

Hade jag bara haft graviditeten att tänka på, då hade det nog inte vart samma sak. Men att samtidigt som jag oroar mig för bebis i magen så ska jag ta hand om mig själv, se till att mina blodsockervärden inte sticker iväg, att jag äter nyttigt och att jag ökar insulindoserna när detta krävs...