Vecka 25

Tiden går fort, men samtidigt så otroligt långsamt. Alla pratar hela tiden om hur fantastiskt det är att vara gravid, att det är den absolut bästa tiden. Jag kan ärligt säga att jag vill bara bli av med det, att dessa 40v ska vara över, bebis ska ligga i min famn och kroppen ska återgå till det normala.

Det är så mycket småsaker som många glömmer att nämna. Visst, jag hade väl inte låtit bli en graviditet även om jag hört om allt som kan hända med kroppen under dessa månader, men då hade jag vart förberedd på ett anat sätt.

Jag tillbringar 23 av dygnets 24h med att vara kissnödig, det går inte att hitta en bekväm sovställning. Den första tiden bebis sparkade, då var det ganska häftigt, nu när hon siktat in sig på revben och urinblåsa. Då är det plötsligt inte alls lika trevligt längre. Om hon kunde ha samma dygnsrytm som jag, då hade det väl vart en sak.
Kroppen bara sväller och sväller, samlar på sig vätska. Stödstrumpor i 25 grader och sol, det är ingen hitt. Flytningar, tröttheten, värken som smyger sig på i rygg/ljumske.
Jag vet att jag i samma stund som jag har bebis på magen för första gången, så kommer jag ha glömt bort de här 9 månaderna och bara längta tills nästa är på väg. Men just nu vill jag bara bli av med det! Det är bland det värsta jag har gjort, jag bryter hellre ett ben och hoppar på kryckor av den anledningen än att var dag vakna upp och känna någon ny krämpa. Illamåendet är på väg tillbaka, det är nog det värsta va allt, jag var så glad när jag blev av med det i vecka 11.

Hade jag bara haft graviditeten att tänka på, då hade det nog inte vart samma sak. Men att samtidigt som jag oroar mig för bebis i magen så ska jag ta hand om mig själv, se till att mina blodsockervärden inte sticker iväg, att jag äter nyttigt och att jag ökar insulindoserna när detta krävs...

Ett första försök på hundklubben!

Sambon och jag kollade in agilityhindren på hundklubben idag, hunden var självklart med. Snacka om lättlärd när det gäller sådana saker, nu ska det tragglas så allt sitter på kommando.

Jag är nybörjare på allt vad agility heter, men någonstans måste även jag lära mig. Planen som den ser ut nu är att gå en agilitykurs i vår. Hade tänkt redan nu i höst, men jag känner att jag aldrig kommer hinna med hunden som höggravid. Så vi lektränar lite under tiden, se om slalom, tunnel och sådana basic grejer kan läras in på hemmaplan. I vart fall grunderna, jag vet att det är viktigt att göra rätt från början och självklart tar jag hjälp av kunniga personer på hundklubben. Åker ibland på de öppna träningarna, mycket för att se och lära. 

När berätta om diabetes för personen man dejtar?

Jag läste en artikel i det senaste numret av tidningen diabetes och känner för att ge min åsikt i det hela. Det artikeln handlade om var "när berätta för dejten om diabetes".

Under mina två-tre första år med diabetes skämdes jag enormt för att berätta för folk jag inte kände, men jag fick diagnosen 2002. Då var jag 14år gammal och ville vara som alla andra. Efter något år i gymnasiet insåg jag att verken jag eller min kropp mår bra av det här, sedan är det inte likt mig att inte våga prata om sådana saker. Så efter det tog jag tjuren vid hornen och öppnade upp mitt stängda sinne. 

För nuvarande sambo berättade jag att jag hade diabetes från dag ett. Jag ansåg det viktigt att han visste det, även om jag inte visste om han var intresserad av mig. Samma sak med de nya klasskompisarna berättade dag ett för att slippa frågor i framtiden, men det föll sig naturligt för mig speciellt när folk frågade vad man gjort tidigare. Jag satt just då som ordförande i diabetesföreningen Kalmar-Öland med omnejd, och en sådan förening sitter man inte med i bara för att det är kul.

För mig har det alltid vart viktigt att folk omkring mig vet om mitt tillstånd, ifall det skulle hända något. Likadant så är jag väldigt snabb med att berätta det på nya jobb, känns allt rätt under intervjun så berättar jag redan då. Jag har aldrig blivit nekad ett jobb pga min diabetes.

Long time no see.

Det här med att ha en aktiv blogg, jag var bra på det en period i mitt liv. Nu är jag allt sämre på det, livet går vidare och intresset för annat blir allt större.

Men nu har jag hamnat i en sådan situation att jag kommer att gå hemma mycket i höst, så det kanske är dags att roa mig med något sådant här när höstmörkret tränger på.

Idag är jag 27år gammal, jag har haft diabetes sedan 2002, jag är sambo i Göteborg med i september flyttar vi söder ut till vårt drömhus. I November/December väntar vår lilla familj tillökning och en liten människovalp kommer till livet, om allt går som det ska vill säga.
De första två månaderna av min graviditet tillbringade jag hemma som sjukskriven, jag fick ingen ordning på allt vad blodsocker heter. Jag var för trött för att resa mig upp samt illamående så fort jag kände en starkare doft än nytvättade lakan.

Nu är min energi tillbaka och jag är åter på jobbet och sliter som aldrig förr, jag blir så otroligt rastlös av att bara gå hemma. Så nu är planen att arbeta så länge jag kan och klarar av det.