åtta år

För ganska exakt åtta år sedan kom jag hem från sjukhuset, redo att lära mig leva med det som kallas diabetes. De första månaderna var allt nytt kul, men fort insåg jag det negativa. Det negativa blev bara negativare och negativare. Jag pendlade något fruktansvärt i blodsocker och orkade inte ta tag i vad som hände i min kropp.

Idag, åtta år senare känner jag min kropp utan och innan. Jag vet precis hur den reagerar på olika saker och ser på blodsockret 2-3 dagar innan jag blir sjuk att jag är på gång åt det hållet. Jag planerar mina dagar och jag har lärt mig att leva med det jag trodde skulle bli min undergång. Tackvare diabetesen har jag träffat några av de underbaraste människorna jag känner. Vissa har jag bättre kontakt med än andra.
Diabetesen har verkligen fått mig att växa upp och ta tag i mitt liv på ett sådant sätt jag aldrig skulle göra annars.

Det som då var så jobbigt är idag så lätt. Visst vi har alla våra nedgångar, jag har vart i en svacka den senaste månaden. Men känner att det är på väg åt rätt håll igen. Jag mår som bäst när jag har full kontroll över blodsockret. Jag behöver ha kontroll för att må bra.