Diabetes/Celiaki

Nu börjar det närma sig mitt 7e år med diabetes. Den 4/11 -02 fick jag diagnosen. Det tog 3-4 år innan jag lärde mig att acceptera mitt handikapp. Till en början lät jag det bara vara. Tog någon spruta då och då eftersom att jag mådde bättre när jag gjorde det.
Men aldrig i skolan, det hände bara inte. Jag blev redan tillräckligt särbehandlad med min celiaki som jag haft hela mitt liv. Jag ville inte att dom skulle börja särbehandla mig för diabetesen oxå. Vilket egentligen var ett mycket dumt agerande, men jag tänkte inte då. Jag tänkte aldrig på konsekvenserna. Förstod inte vad som hände när jag gav mig för mycket insulin. Jag förstod inte varför det skulle vara så enormt viktigt att jag tog blodsocker för jämnan.
Detta bidrog till känning efter känning under skoltid. Ordentliga känningar som jag inte kunde reda ut själv.
En helg då mamma och pappa var iväg och kollade på åter tåget (gyllene tider) så lyckades jag strax innan dom kom hem hamna i en så allvarlig känning att jag hamnade i koma. Som tur var kom de hem precis i tid och kunde ge mig glukagonet.

Idag har jag ändrat min syn helt och hållet. Idag mår jag toppen, jag har ett Hba1C på 4.6 och mår verkligen underbart. Jag har dock blivit näst intill beroende utav min blodsocker mätare. Kan inte gå någonstans utan den. Jag tar säkert en 10-20 värden/dag, har nu även lärt mig att använda bolusguiden i pumpen och det är toppen. Ligger man lite högt så kan pumpen själv räkna ut hur mycket insulin jag behöver för att sänka.

Så fort jag insåg att jag måste bli kompis med min diabetes så ändrade sig allt. Idag kan jag göra precis vad jag vill bara jag tänker en gång extra. Nästa år lutar det åt att Sanna och jag drar iväg och luffar runt i Europa. Har även haft funderingar på att sticka iväg som volontär. Så länge man planerar och har extra druvsocker och insulin med sig så borde det absolut inte vara några problem.