Ang. min diabetes.

Jag fick lite frågor på mejlen om diabetes, jag tänkte att jag kan svara på dessa här också.

När fick du diabetes?
Jag fick diagnosen diabetes när jag var 14år, November 2002

Kan du beskriva hur du och din familj fick ändra vardagen sedan du fått sjukdomen?
Vi fick ändra på ganska mycket i min familj. Tidigare var jag alltid i stallet från klockan åtta på morgonen fram till nio tio tiden på kvällen. Jag hade alltid en matlåda med mig som jag åt någon gång under dagen.
Var jag inte i stallet hela dagen (helg) så var jag först i skolan och åkte efter det bussen direkt till stallet och åt då om jag hann, min medhavda matlåda.
Sedan åt vi alltid sen middag när jag och alla andra i familjen var klara med det vi gjorde (jobb, stall, ladugård och kompisar). Med andra ord så var våra kostvanor inget vidare.
Dock var jag bättre på att äta frukost då än vad jag är nu på senare tid.
Nu äter vi mer "som en normal familj", frukost, lunch och middag äts nästan alltid. Även grönsaker har blivit ett måste, känns fel att äta något utan lite grönsaker till.

Hur blir du bemött i skolan (av lärare, elever och i t.ex. matsalen)?
Nu var det några år sedan jag slutade skolan. Men lärarna var alltid och frågade hur jag mådde och hur allt fungerade och ville lära sig mer. Dock blev det för mycket för mig tillslut så jag "glömde bort" att jag hade diabetes och tog verken blodsocker eller insulin tillslut. Alla som egentligen bara ville väl såg jag tillslut som jobbiga då dom hela tiden tjatade på mig. Jag förstod inte då att de bara ville hjälpa mig. Detta slutade i en och annan ganska ordentlig känning som lärare och kompisar fick hjälpa mig ur.
När jag började gymnasiet ville jag inte visa för någon annan att jag hade diabetes, gick 5-6 månader innan någon annan än min mentor fick reda på det. Jag tipsar verkligen INGEN att göra på det här sättet. Jag skämdes för diabetesen, jag ville vara som alla andra.

Har du förändrats som person sedan du fick sjukdomen? I så fall, på vilket sätt?
Jag har lärt mig vad som händer i kroppen när jag stoppar i mig olika produkter. Att kroppen mår bättre av vissa saker än vad den mår av andra saker. Jag har lärt mig att tänka steget längre och inte bara göra som jag känner för.
Första två åren ignorerade jag helt min diabetes tackvare att jag ofrivilligt fick ett antal "barnvakter" som egentligen bara ville väl. Men ingen kan min sjukdom så bra som jag kan.

Hur fungerar det med insulin och sjukdomen i allmänhet, när du är med kompisar/ sover över hos kompisar, åker på resor och liknande? 
Än så länge har jag inte mött några som helst problem med verken kompisar eller resor. De flesta kompisarna är nyfikna och vill veta mer av vad som händer. Självklart finns det alltid undantag då det alltid finns dom som tror att dom känner min kropp och min åkomma bättre än vad jag gör.
På resor har jag än så länge inte haft några problem. Har vart iväg på två skidresor och 12 dagar i Egypten. Så länge man ser till att hålla insulinet kallt och att man har extra med sig så går det bra.
I Egypten var det dock lite små jobbigt de gångerna jag ville ha klänning på mig. Visste inte alls vart jag skulle göra av pumpen. Speciellt inte då "lårväskan" sitter uppe så sjukt dåligt.

Hur fungerar/fungerade idrotten i skolan?
Det var inga problem med den. Jag har alltid i hela mitt liv vart aktiv och rört på mig. Har dagligen tillbringat flertalet timmar i stallet med att både rida, mocka, stängsla och andra aktiviteter man måste göra när man har häst.
Visst till en början innan jag lärde mig ordentligt hur det fungerade kunde jag få lite känningar, men jag var i början duktig och hade alltid med mig druvsocker och ett äpple. Sedan hade jag alltid tillgång till cafeterian, där hade jag möjligheten att som diabetiker springa in och ta en macka när det behövdes. Dock skämdes jag för min diabetes under högstadiet, så jag använde mig aldrig av den möjligheten. Vilket jag idag ångrar.

Hur mycket tänker du på att du har diabetes och hur mycket måste du planera?
Jag tänker egentligen inte alls på det, allt går på ren vana. Visst, ibland glömmer jag blodsockermätare och sådant. Men än så länge har det gått bra.
Dock är det lite jobbigt nu när jag vill ge mig ut på en lång luff/resa. Jag vill inte ha några 100kg packning med tre resväskor tillbehör. Jag vill inte ha med mig mer än det som får plats i min 55kg väska. För utlandsresor och sådana långresor krävs en hel del planering. Men här hemma i min vardag tänker jag inte så mycket på det. Jag kan ju göra allt som en frisk människa kan göra.

Upplever du att du har samma möjligheter att göra saker som andra ungdomar, trots sjukdomen?
Både ja och nej. Två av mina tre drömmar har gått i lås tackvare diabetesen, det ser även lite ut som att min tredje dröm ska gå i lås på grung av min diabetes.
Jag har alltid under hela mitt liv velat bli polis, plugga till kriminaltekniker. Men det är idag en omöjlig dröm. Jag har ingen möjlighet att komma in på polishögskolan bara  för att jag är diabetiker.
Min andra dröm är att få mönstra. Att få göra lumpen. Inte heller där är jag med diabetes välkommen.
Just nu ser det även ut som att delar av min planerade långresa i höst går i splittror. Speciellt då min läkare talar om för mig att "det är tekniskt omöjligt". Han verkar verkligen dumförklara mig för att jag vill ge mig ut under ett års tid och se mig om i världen. Han verkade när jag pratade med honom vilja låsa mina planer så jag reser en mer "planerad" resa under 3-4 veckor som en normal människa. Får det verkligen gå till så här?

Till sist får du gärna beskriva hur du tycker det är att leva med diabetes och hur du själv ser på din sjukdom.
Jag ser ganska lätt på den. Det funkar inte att deppa över saker som händer i livet. Hur skulle det då se ut? Jag är uppvuxen med att få ändra på både mitt levnadssätt och mina planer. Man lär sig att inte deppa ihop över det som händer.
Visst, vissa dagar vill jag inget hellre än att göra mig av med skiten. Men det är bara att ta dagen som den kommer. Jag har även haft diagnosen celiaki sedan barnsben, så kosten har vi alltid fått tänka på.